Det har med tiden blivit ett måste för hustrun och mig att komma ner till Valpolicella åtminstone en gång om året. I början av oktober var vi några vänner (10 pers) som firade att flera av oss fyllt 70 år under 2019. Vi valde att fira detta under några dagar på vingården Brunelli. Mycket trevliga rum, alltid trevligt bemötande, fantastiska viner och inte minst ligger det geografiskt bra till för att vi skulle kunna klara oss utan bil.
Ankomstdagen.
Vi tog flyget till Verona, där en förbokad taxi väntade på oss och 30 min senare svänger den in på Brunellis vingård i utkanten av den lilla staden San Pietro in Cariano. Vi hade tittat på möjligheten att åka tåg, men en sådan resar tar bortåt 26 timmar och innebär sex olika tågbyten. Köra bil var inget alternativ, så då återstod bara flyget.
Vi anländer till Brunellis vingård framemot kvällningen. Vi installerar oss på rummen och konstaterar att en flaska av deras amarone “normale” är framställd som välkomstdryck . I kylskåpet på rummet finns det frukostmat för den första morgonen samt en flaska Overnight (rosévin). Vi har bokat bord till kl 19.30 på den lilla trevliga restaurangen Locanda dal Nane belägen på höjden alldeles intill den gamla kyrkan. Det är en kort promenad på sju-åtta minuter från Brunellis.
Vi delar på en tallrik lokala charkuterier som starter. Några av oss väljer en “Primi” medan andra går direkt på “Secondi”. Dofter och smaker blir den perfekta starten på ett Valpolicella äventyr. Behöver jag säga att alla är väldigt nöjda med sina val.
Vi beställer in några flaskor av Brunellis Corte Cariano. Ett vin gjort på 100% Corvinadruvor som torkats i en månad innan det vinifieras. Ett år på stora ekfat och vi får ett alldeles förträffligt matvin. Det visar sig att en av flaskor är av årgången 2016 och resten är från 2017. Så en liten miniprovning redan den första kvällen. 2016 är lite rundare och mjukare och med tydliga mognadstoner. Vi kan verkligen rekommendera ett besök på den här trevliga, lokala restaurangen. Mätta och belåtna vandrar vi tillbaks till vårt boende. En bättre början på några dagars utflykt till Valpolicella kan vi inte få.
Dag 1.
Kylskåpet i varje rum är fyllt med frukostmat för första morgonen, så det är bara att förse sig med det som önskas. Den här dagen ska vi äta lunch i Fumane samt besöka vingården Le Bertarole. 11-kaffe måste vi ha, så vi startar vår dagsetapp på den genuina kaffebaren och Trattorian Al Ponte på Via Roma 1 i centrala San Pietro in Cariano. Här tar byborna sitt kaffe.
Dagens lunch ska vi inta på Enoteca della Valpolicella i Fumane. I mitt tycke en av de absolut bästa restaurangerna i hela Valpolicella och också med en av de största vinkällarna. Det är en promenad på runt 45 minuter från San Pietro. Vägen går till en början genom ett villaområde för att ganska omgående snirkla sig genom vingårdarna. Det är en väldigt trevlig promenad och vädret är med oss. Lite lätta skyar och knappa 20 grader i luften.
Väl framme tycker vi att vi gjort oss förtjänta av en god lunch. Och vilken lunch det blir. Vi startar med en antipasto: Wild green chicory with Monte Veronese cheese an bacon. Vi fortsätter med två Primi Piatti: Ravioli stuffed with Black Truffle och Risotto with Recioto. Vår Secondi Piatti blir Duck breast served with Recioto&honey sauce. Vi avslutar med en dessert Tiramisù made at the moment. De två Primi Piatti sticker ut som något alldeles enastående. Tveksamt om jag ätit någon bättre risotto och avslutningen är en Tiramisù jag aldrig skådat dess like.
Vinerna är så klart värda ett särskilt omnämnande. Vi lät vår servitris bestämma lämpliga drycker.
Vi startar med ett Soave-vin Otto (2018) från Az Agr Prà. Det är gjort uteslutande på druvan Garganega. Det har fått mogna några månader på ståltank innan det buteljerats. Helt perfekt till vår Antipasto. Ungt, friskt nästan lite krispigt och ändå ganska så smakrikt. Väldigt välbalanserat. I doften hittar vi blommor främst jasmin och kaprifol som understöds av gula stenfrukter och krossade stenar. I munnen är det persika, aprikoser, lite gula äpplen, aningens citrus och nötter. I eftersmaken tillkommer skolkrita och steniga mineraler.
En Valpolicella Classico, med lite ålder (2012) från Secondo Marco beläget endast ett stenkast från vår restaurang, blir vinet vi dricker till våra Primi Piatti. Det är gjort på druvmixen Corvina (70%), Corvinone (15%), Rondinella (10%) samt 5% lite udda lokala druvor. Vinet har fått ligga först sex månader på cementtankar och sedan sex månader på 50 hl stora ekfat. Ett utmärkt val till vår pasta. Vanligtvis dricks Valpolicella Classico inom ett par år efter skörd, men denna har mer drag av en Superiore och det är nog året på cement- och ekfat som gör detta. Hur som så är det ett lättsamt och trevligt vin. Slankt och med en bra friskhet med en fin körsbärsfrukt, finstämd liten kryddighet och aningens körsbärskärnor i avslutet.
Vi serveras en Valpolicella Superiore (2013 San Michele) till vår Secondo (ankbröst). Detta är ett vin från producenten Ugolini. Druvorna kommer från ett vinfält i Bure Alto endast några kilometer söder om vår restaurang. Det är gjort på druvorna Corvina, Corvinone, Rondinella och Oseleta. Hälften av druvorna pressas omedelbart medan den andra hälften får torka i dryga månaden innan de pressas. Vinet har fått tillbringa runt 20 månader på lite mindre franska ekfat. Detta ger som resultat ett litet kraftigare Valpolicellavin packat med mörk frukt främst körsbär, några nypor örter och kryddor, aningens kakao och trevliga toner från fathanteringen.
Åker du till Valpolicella eller Verona är mitt råd att ta dig till Enoteca della Valpolicella. Fantastisk mat, goda viner och en väldigt trevlig och bra service.
Vi har ett besök inbokat med Marco på vingården Le Bertarole. Det blir en kort promenad på några hundra meter. Den alltid lika glada och positiva Marco Venturini tar emot oss. Vi får en lektion i hur vinrankan ska beskäras, urvalet av druvor, torkningsproceduren och mycket mera. Så klart avslutar vi med en provning av gårdens viner. Le Bertrole är ett litet familjeföretag, där Marco, fadern och brodern är de som sköter det mesta. Under skörden tar dom hjälp av erfarna plockare. Vingården omfattar cirka 10 ha och dom producerar 6 olika viner: Valpolicella Classico, Ripasso, Recioto, två amarone samt ett IGT-vin. I och med skörden 2017 är dom certifierade som en ekologisk vingård. Le Bertarole är lite medskyldiga till mitt stora amaroneintresse. Jag drack deras Amarone från året 2000 runt 2005 och sedan var jag såld. Jag har besökt vingården med jämna mellanrum sedan 2008. Det är alltid lika roligt och trevligt att träffa Marco och prova hans viner.
Vi börjar med att prova deras Valpolicella Classico från 2017, som är ekocertifierad. Ett enkelt men ändå trevligt vin i en lite torrare stil. Ren och fin körsbärsfrukt parad med lite örter och steniga mineraler. Deras Ripasso från 2015 är enastående bra. Den går även den i en lite stramare stil. Detta kan bero på att den numera innehåller några procent Oseleta. Här finns en läcker bärkompott, lite torkad frukt och kryddor samt en aningens nötig ton i avslutet. Marco säger att årgång 2016 kommer att var ännu bättre. Amaronen från 2015 är alldeles lysande. I min mening en av de bättre Le Bertarole gjort. Även här hävdar Marco att 2016 är ett steg upp. Deras Amarone går i en lite stramare stil precis som de flesta andra av deras viner. Något som jag verkligen uppskattar. Recioton är ju bara “gör god” som vi säger i Göteborg. Le Bertaroles senaste skapelse är Avdentes Fortvna Ivvat IGT. Det är ett vin gjort enbart på druvan Croatina. Årgång 2012 är underbar just nu. Vi provade årgång 2013 . Den känns i nuläget lite sluten och med stadiga tanniner, men vi kan ana oss till en massa underliggande smaker som bara väntar på att ta sig upp till ytan. Stort tack till Marco för att du under slutet av skördearbetet tog dig tid att spendera ett par timmar med oss.
Det fick bli en snabb promenad tillbaka till Brunellis. Vi kunde se hur molnen tornade upp sig och det utlovade regnet var på ingång. Till kvällsmat blev det lite skinka, salami och ost.
Dag 2.
Det blir en lugn start på morgonen med en härlig frukost innan vi samlas vid 10-tiden för dagens aktiviteter. Vi tar en promenad genom vinfälten med sikt på byn Gargagnano. Vi passerar under den lite större vägen SP1 och fortsätter genom vinfälten. Många har skördat färdigt, men på sina håll är det full aktivitet. Vi korsar sedan SP4 och går upp i gränden där vi får Villa Monteleone på vår vänstra sida och Masis anläggning på den högra sidan. Jag kan varmt rekommendera ett besök hos Villa Monteleone. Jag har besökt dom ett flertal gånger och även bott där. Deras trädgård är ett litet paradis. Vinerna är magnifika.
Jag kan även rekommendera att ta promenaden “Percorso delle 4 fontane”. Den är 2,5 km lång och går bland annat runt Serego Alighieris ägor. Även ett besök på La Rivendita inne på Serego Alighieris ägor är värt ett besök. Du får här en möjlighet att prova det mesta av Masis viner för runt 4-5 euro glaset. Naturligtvis finns dom till försäljning fast så mycket billigare än på Systembolaget är dom inte, men lite äldre årgångar går att hitta.
Dagens lunch äter vi på bykrogen Primavera. Här blandas kontorsfolk med hantverkare för att äta dagens lunch. Dagens pasta+dagens kött/fisk+vin+kaffe är vad som fås för 11 euro. Naturligtvis inte jämförbart med Enoteca della Valpolicella, men vällagat och gott och väldigt prisvärt. Det blir en promenad genom vinfälten tillbaka till Brunellis, där vi på eftermiddagen ska ha en vinprovning.
Den svenska flaggan är hissad dagen till ära. Alberto visar oss runt på gården. Vi får en druvlektion. I stort är skörden avklarad och 2019 ser ut att bli en bra årgång. Det hela avslutas med att vi provar sex olika viner och får historien bakom dom. Vi bjuds på tilltugg av salami och skinka, en alldeles underbar paj på zucchiniblommor och så förstås en riktigt god parmesan.
2018 Carianum är ett vin gjort på lite lätt övermogna druvor(Garganega), samma druva som ger det klassiska Soave-vinet. Hos Brunelli kommer druvorna från ett vinfält (2 ha) som dom äger i Custoza strax söder om Gardasjön. Det är något som Luciana (Albertos mamma) förde med sig in i boet när hon gifte sig med Luigi. Så klart gjorde Luigi ett vin på druvorna därifrån och på så sätt blir det ett kärleksvin som förenar Luciana och Luigi. Det är första gången jag provar årgång 2018 och precis som alla andra årgångar jag smakat är det bra. Ja t o m riktigt bra. Friskheten, trycket i smakerna, det läckra inslaget av örter och kryddor i kombination med den gula frukten gör detta till ett riktigt bra matvin.
2016 Pa´Riondo Ripasso. Jag tycker om de Ripasso-vinerna som inte försöker bli amaronelika utan nöjer sig med att vara just en Ripasso och leva på sin egna charm: fin frukt, lättsamma tanniner och inte så tunga utan mer eleganta smaker. Och just där hittar jag Brunellis Ripasso. Se även vårens artikel om när Alberto besökte Stockholm.
2016 Campo del Maestro. Jag tycker att det här vinet utvecklats fint sedan jag senast drack det i våras. Visst har det fortfarande en ungdomligt frukt, men smakerna har djupnat. Tanninerna har rundats av i kanterna. De bjuder fortfarande ett fint motstånd, men i någon lite mjukare tonart. Samma fina balans mellan syra, tanniner och frukt. Ett fantastiskt vin som bara blir bättre.
2013 Amarone Riserva Campo Inferi. En ung och härlig amarone, men inte så mycket har hänt sedan i våras så läs vad jag skrev i den här artikeln.
2013 Amarone Riserva Campo del Titari. För varje gång jag dricker Titari 2013 så blir jag än mer imponerad. En fantastisk amarone idag som bara blir bättre. Vad ska det här sluta? se även vårens artikel för lite mer ingående analyser.
2018 Recioto. Första gången jag dricker den här årgången. En enastående friskhet parad med de läckraste söta, lite övermogna, mörka körsbär en kan tänka sig. Lägg till lite torkad frukt, aningens violer, en finstämd kryddighet och så unset mandlar. Så gott.
Fader och son. Luigi och Alberto. Vilka viner dom gör.! Vilken provning vi fick vara med om! Du som besöker Valpolicella får bara inte missa ett besök hos Brunelli.
Vi tog oss några timmars välbehövlig vila innan det var dags för kvällsmat. Vi hade beställt bord på “Pizzeria dai Butei” i San Pietro in Cariano. Fantastiska pizzor med mycket spännande ingredienser. Stark rekommendation.
Vi väljer en enkel Valpolicella från Le Salette till våra pizzor. Ett helt OK vin i all sin enkelhet. Det är klart att med eftermiddagens vinprovning fortfarande i tankarna så är det inte lätt för det här vinet att dra till sig våra superlativer, men som pizzavin klarar det sig utmärkt.
Dag 3.
Den här dagen ägnar vi helt åt Verona. Vi tar bussen några minuter före kl 10. Biljetten köps på bussen och kostar 3,60 euro enkel resa. På hemvägen kostar den 4,10 euro. Spännande prisutveckling. Vår buss stannar inne i centrala Verona alldeles intill Ponte Pietra. Vi startar med att ta oss den mödosamma vägen upp till toppen av Castel San Pietro med en fantastisk utsikt över Verona. En bra start på Verona-dagen. Här uppe ligger också en bra restaurang Teodorico.
Alldeles intill Ponte Pietra ligger ett par mycket trevliga caféer och restauranger bl a Osteria Ristorante Ponte Pietra och Cappa Café. Talar vi restauranger så är Antica Bottega del Vino ett måste att besöka. Deras Amaronerisotto är magisk. Dari Ristorante och Enoteca är en annan restaurang som vi uppskattar. Dom har en mycket fin innergård, där vi satt under parasoller och njöt av god mat, goda viner och det mycket behagliga höstvädret dvs soligt och dryga 20 grader varmt. Vi är ju lite av tryffelfantaster, så vi startade med en tryffelmortadella och fortsatte med cannelloni på ricotta och tryffel. Hur gott som helst. Vi drack till detta ripasso.
2015 Ripasso från Viviani och 2016 Ripasso från Stefano Accordini. Båda två riktigt bra ripassoviner från två bra år. Hur dom skiljer sig åt? Jag gjorde inga djupare analyser utan bara njöt av det goda vädret och den fantastiska maten och konstaterade att båda vinerna var mycket goda. 35 euro kostade dom på restaurangen.
Verona är en historisk stad med många sevärdheter. Det finns det ett par kyrkor som definitivt är värda ett besök. Den mest spektakulära är i mitt tycke San Fermo Maggiore . Det är ju egentligen två kyrkor där den ena ligger ovanpå den äldsta. Duomo, Sant´ Anastasia, Santa Maria Antica och San Zeno Maggiore är alla värda ett besök. Den magnifika amfiteatern Arena är bara ett måste. Det görs så klart bäst i samband med ett operabesök. Piazza Erbe drunknar lite i marknadsstånden som säljer (i mitt tycke) massa krimskrams, men här finns också ett par sevärda saker: det venetianska lejonet( på toppen av en kolonn), fontänen mitt på piazza Erbe är väl värd att titta lite närmare på och Dante-statyn på Piazza dei Signori (strax intill Erbe). Romeo- och Julia-balkongen ligger ett stenkast från Piazza Erbe och är kanske mest en turistfälla. På andra sidan floden Adige finns ett par sevärda saker: Teatro Romano, Giardino Giusto är en fin trädgård och så kyrkor förstås, där jag tycker Santa Maria Organo med infällningen av en tupp särskilt fångat mitt intresse.
Den som är intresserad av shopping har åtskilliga butiker att besöka. Hustrun och jag valde att vandra runt i gränderna och bara njuta av atmosfären. Ett stopp hos Osteria del Bugiardo och ett glas amarone fick det allt bli. 2015 Buglioni är egentligen lite väl ungt, men i den här atmosfären funkar väl det mesta.
Hemresedagen
Vi hann med en kaffe på vårt kaffeställe se ovan. Ett sista snack med Alberto och göra klart en beställning av viner för transport till Sverige hann vi också med samt en lugn och fin stund i Brunellis trädgård innan taxin hämtade oss kl 12 för vidaretransport till flygplatsen.
Vi konstaterar att tiden rusar iväg och det finns många vingårdar kvar att besöka. Brunellis Agriturismo Corte Cariano ligger väldigt bra till för att klara sig utan bil och ändå kunna besöka vingårdar och göra sightseeing i Verona, vilket framgår av den här berättelsen. På gång och cykelavstånd ligger några av mina favoritproducenter: Allegrini, Begali, Brigaldara, Le Bertarole, Masi, Scriani, Speri, Tedeschi, Villa Monteleone och Zymé. Lite att fundera på inför nästa års resa.
