Fråga vem som helst av vinmakarna bakom de stora vinerna och de är alla eniga. Hemligheten bakom ett stort vin ligger inte i avancerad teknologisk utrustning utan i det strävsamma arbetet på vinfältet. Det låter rimligt att det bara är de bästa druvorna som kan bli till de bästa vinerna. Det betyder att senvåren och försommaren är en viktig period för Valpolicellas vinproducenter.
I maj sätter vinrankorna blommor (som på grund den svala och regniga våren kom senare i år är i fjol) och frön bildas. Blommorna förvandlas sedan till den frukt som omsluter fröet och som ungefär hundra dagar senare ska skördas för att bli till vin. För att hjälpa naturen på traven i blomsättningen strävar vinodlarna efter att bevara en biologisk mångfald och man låter gräs och annan växtlighet frodas mellan de prydliga raderna med vinstockar. En vanlig syn är högvuxet gräs och färgranna, vilt växande blommor mellan varannan rad. Det skapar den nödvändiga miljö som gör att de insekter som krävs för blomsättningen ska trivas, och tack vare gräset sprids sjukdomar inte lika lätt, till exempel via traktorhjul, eftersom regnvattnet inte stänker upp från den hårda, kala jorden utan sugs upp av det täta gräset. Men i nyplanterade vingårdar tuktar man markvegetationen för att inte konkurrensen om näringsämnena i jorden ska bli för hård mellan vinstocken och den övriga växtligheten. I takt med att vinstockarna blir äldre tränger rötterna längre ner i marken och den täckande markvegetationen blir mindre av ett hot.
Vinrankor uppbundna enligt den traditionella “pergola
veronese-metoden” där löven bildar ett skyddande tak
I maj och juni arbetar vinodlarna långa dagar ute på fälten och beskär stockarna inför de stundande varma månaderna. Med den traditionella uppbindningsmetoden i Valpolicella, ”pergola veronese”, bildas ett skyddande lövverk som bara kan beskäras för hand, medan nya metoder som guyot och cordone speronato, där vinrankan binds upp vertikalt med ståltråd mycket närmare marken, kan skötas maskinellt. De grenar som inte ska användas för att producera frukt avlägsnas och skott skärs bort för att druvklasarna inte ska få för mycket skugga. Genom att begränsa mängden blad förvissar man sig om tillräcklig luftgenomströmning och det gör också eventuella besprutningar effektivare. Det är också under senvåren och försommaren som man besprutar mest, för att skydda vinrankorna mot angrepp från svamp och skadeinsekter.
Vinrankor uppbundna enligt den franska Guyot-metoden”
där rankorna växer vertikalt
På senare år har Valpolicella-konsortiet verkat för ett integrerat skadeangreppssystem där vissa angrepp stimuleras för att hejda tillväxten av än värre ohyra. Man stöder även ett projekt där vinrankorna besprutas med ett feromon att hejda den förödande lilla fjärilen vinskottvecklare (European grapevine moth). Feromonet gör att hanarna inte kan locka till sig honor. Metoden har varit mycket framgångsrik och bidragit till minskade sjukdomsangrepp allmänt, vilket i sin tur betyder att man slipper andra former av besprutningar och behandlingar.
Konsortiet kartlägger också vilka enskilda områden som är mest utsatta för sjukdomar och svampangrepp. Det innebär att enskilda producenter bara behöver investera tid och pengar i relevanta motåtgärder snarare än att bespruta mot allt möjligt. Detta i sin tur minskar hälsoriskerna som kemikalierna för med sig för arbetarna i vingården och dem som bor i närheten.
Beskärningen avbryts ungefär halvvägs in i mognadsprocessen, 45–50 dagar efter blomningen och lika lång tid före skörden. Nu gallrar man i stället bort klasar så att varje ranka bara har kvar en eller ett par klasar kvar att koncentrera sig på. Efter det kan vinodlaren bara se på medan druvorna skiftar färg från ljusgrönt till rött, slänga oroliga blickar mot himlen och tyst hoppas på det bästa. För kommer det en hagelskur – vilket lätt kan hända när kall luft från bergen krockar med de varma sommarvindarna – riskeras hela skörden. Det finns inte en vinodlare som inte kan berätta historier om hur naturen någon gång raserat allt. Man räknar ner till skörden, ber en bön om att värmen ska hålla i sig, ser över maskinerna, rengör backarna som ska rymma druvorna som ska bli amarone och steriliserar jästankarna, så att allt är klart för skörden i september.
Montalbera – Barbera D’Asti Superior DOCG 2011. Denna vecka är det premiär av ett nytt vin i Sverige – det andra vinet från Laccento-Ruché-producenten Montalbera från Piemonte. Barbera D’ASsti DOCG 2011, 205 kr på systembolaget. Likt Laccento Ruché är skörden något sen för att få en mjukare syra och lite sötare fruktpalett. Det är som vanligt först till kvarn som gäller, 240 flaskor finns i lager.
Barbera D’Asti prduceras som sig bör av 100% Barbera. Barbera är en vanlig druva som växer över i stort sett hela Italien och ingår i många blandningar. Druvan är den näst mest odlade blå druvan i Italien efter Sangiovese och har de senaste decennierna gett toppviner i Piemontedistriktet.
Druvorna för Montalberas Barbera skördas från vinfält som är mer än 20 år gamla. Vinrankorna följer det franska Guyot-metoden (se bild nedan). Druvorna pressas direkt efter en något sen skörd. Efter jäsning följer lagring på franska 300 liters ekfat i 12-15 månader.
Färgen är intensivt rubinröd. Doften bjuder på mogna röda bär, körsbär, plommon, tobak och läder. Vinet har en fin syra och bra struktur. Smaken bjuder på fin frukt med ett medellångt angenämnt avslut.
Årgång 2011 är redo att njutas av i sommar. Kan lagras till 2018 – 2020. Når sin topp runt 2015-2016.
Servera vid 18 grader.
Artikelnr: 71594, pris: 205:- (säljs i lådor om 12 flaskor, men går bra att beställa styckvis)
