Resereportage från Club Amarone-resan

Tre dagar med vingårdsbesök i Valpolicella – finns det något bättre sätt att utnyttja en långhelg på våren? Årets resa gick av stapeln första helgen i maj. Vi var trettio personer i gruppen varav cirka hälften varit med på tidigare resor. Längst ner hittar du även en summering av resans bästa viner som vi har i lager och kan beställas på Systembolag


https://www.clubamarone.se/wp-content/uploads/2014/05/ca-resa-maj-2014-1.jpg

Resereportage från Club Amarone-resa 1-4 maj. 2014 års resa med Club Amarone inleddes torsdagen den första maj när bussen med tjugosju vinentusiaster bromsade in framför Costa degli Ulivi på Fumane-dalens sluttningar i Valpolicella Classico-området. Vi var alla laddade inför tre dagar av storslagna viner och utsökt mat i sällskap av likasinnade vinälskare, både veteraner och noviser som alla var ivriga att sätta igång med vinprovandet.


https://www.clubamarone.se/wp-content/uploads/2014/05/ca-resa-maj-2014-2.jpg

Och knappt hade vi kommit över tröskeln förrän vi fick ett välkomstglas i handen, varpå folk presenterade sig för varandra och det bjöds på ett smakprov av lokalproducerade korvar, ostar och annat tilltugg. Som en introduktion till området hölls sedan en provning med sex olika Valpolicella respektive Valpolicella Superiore-viner. De gick från det friska och fruktiga till det fylliga och smakrika och gav en försmak av vad vi skulle möta under de kommande dagarna och en chans att bekanta sig med områdets mindre kända viner.

Middagen intogs på Enoteca della Valpolicella på andra sidan Fumane-floden, bara fem minuters bilväg bort. Restaurangen är känd som en av områdets allra bästa. Ägarparet Carlotta och Ada använder sig av säsongens bästa lokalproducerade råvaror i en matsal som är på samma gång rustik och elegant. Kvällens viner var riktiga rariteter, nämligen ett urval från producenten som kallats Amaronevinets fader, Giuseppe Quintarelli. ”Bepi”, som var hans smeknamn, gick dessvärre bort i januari 2012 men hans ättlingar driva firman vidare med samma inställning och samma absoluta kvalitet i vinerna. Quintarellis Primo fiore, Valpolicella Superiore, Amarone, Recioto och Alzera gav oss inte bara en inblick i Valpolicellas egna druvsorter utan också i hur de kan samsas med en internationell druvsort som cabernet franc så att någonting helt unikt uppstår.


https://www.clubamarone.se/wp-content/uploads/2014/05/ca-resa-maj-2014-3.jpg

Fredagen inleddes under regntunga skyar och med paraplyerna i beredskap steg vi på bussen för att åka öster om Verona, till DOC Valpolicella och vingården Roccolo Grassi. Där han man producerat vin i eget namn sedan 1996 och Marco och hans syster Francesca har en tydlig, kompromisslös idé med vad de gör. Om druvorna inte håller måttet blir det ingen Amarone. Den tuffa inställningen får följder för firmans kassaflöde men det får den ha: När druvorna från skörden 2010 inte bedömdes duga blev det heller inget vin. I stället provades La Broia (Soave), två årgångar Valpolicella Superiore, två andra årgångar av deras Amarone samt både en Recioto della Valpolicella och en Recioto di Soave. Därmed var dagens provningsrunda officiellt inledd.


https://www.clubamarone.se/wp-content/uploads/2014/05/massimago-house.jpg

Massimago. En femminuters bussresa senare stod vi på uppfarten till Massimago, som drivs av den charmerande unga vinmakerskan Camilla Rossi Chauvenet. Camilla startade firman för tio år sedan när hennes passion för lukter och smaker hade fått henne att utbilda sig till sommelier. Familjens ägor omfattade även diverse hektar vingårdar som låg i träda, så Camilla hade ett avundsvärt men också vanskligt utgångsläge – chansen att starta en helt ny vinfirma. Hennes ungdomliga entusiasm smittar av sig på allt hon företar sig – från att utveckla hotellverksamheten eller ta fram nya viner, till att hitta på nya sätt för människor att njuta av dem, som hennes projekt med att skapa särskilda musikstycken för varje enskilt vin.

Besöket inleddes med en övning avsedd att skärpa luktsinnet och förmågan att känna igen dofter. På ett bord stod en lång rad burkar innehållande mjölk, hö, muskotnötter, sylt, äpplen, timjan och citron, det vill säga dofter man kan hitta i vin. Vi sniffade och lade på minnet, och vinprovningen till lunchen slutade med att vi fick jämföra varandras doftbeskrivningar av vinerna. Eftersom det är Camillas mål att kunna servera Massimago-viner genomgående till måltider utökade hon nyss sortimentet med tre nya varianter typiska för Valpolicella, ett friskt vitt vin gjort på garganegadruvan, ett mousserande rosévin gjort med charmatmetoden, och ett fruktigt, stilla rosévin. Under lunchen – som bestod av kabeljo på rostat bröd, couscous, rissallad och osten Monte Veronese – fick vi också prova hennes Valpolicella, den utsökta Valpolicella Superiore (som säljs under namnet Profusio) och hennes läckert söta Amarone. Efter en rundvandring bland rummen och lägenheterna som går att hyra på gården året om var det dags att lämna detta fridfulla hörn av Val Mezzane och sätta sig i bussen för hemfärd.

Groto di Cognan. Kvällens middag intogs på Groto di Cognan, en restaurang som i alla hänseenden kan kallas hemtrevlig. Den är inrymd i ett gammalt släktgods där rummen på de båda våningarna inretts till avskilda matsalar. Väggarna pryds av affischer, foton och träsnitt med vinmotiv, och på toaletten står ett badkar fyllt med krukväxter och levande ljus.


https://www.clubamarone.se/wp-content/uploads/2014/05/ca-resa-maj-2014-4.jpg

Personalen är oerhört tillmötesgående och hela stället är så familjärt och mysigt att man gärna skulle vara kvar länge. Det finns ingen matsedel utan här serveras ett urval rätter tillagade av de råvaror som finns tillgängliga för dagen – man kan ofta hitta kocken traskande ute på ängarna för att leta rätt på ingredienser. Kvällens viner kom från Viviani, den första firma som fick den åtrådda utmärkelsen ”Tre bicchieri” av gourmettidskriften Gambero Rosso för en Valpolicella Superiore, deras Campo Morar. Det vinet var mycket riktigt också kvällen clou.

Lördag. Efter en god natts sömn vaknade vi på nästa dag återigen till mörka moln på himlen, men några strålar bröt ändå igenom och ingav hopp om att vi skulle få skåda Valpolicella i solsken. Vägen upp mot Cavolo har ett halvdussin snäva hårnålskurvor men snart var vi framme vid Stefano Accordinis splitternya vinanläggning med utsikt över vinodlingarna i det som kallas Valpolicella Alta.


https://www.clubamarone.se/wp-content/uploads/2014/05/ca-resa-maj-2014-5.jpg

Tiziano och hans bror guidade oss runt på anläggningen, som har byggts för att vara så energisnål som möjligt. De tog sig tid att visa både torkboden, ”il fruttaio” (som för tillfället var fullt ända upp till taket av tomma tråg där druvorna så småningom ska ligga och torka efter skörd), källaren och lagringsrummen med fyllda ektunnor. Anläggningen drivs med solenergi och regnvattnet samlas in för att användas till att både värma och kyla jästankarna.

Innan vi hängav oss åt att beundra utsikten var det dags för vinprovning. Vinerna i ”Accinatico”-serien – Valpolicella, Ripasso och Amarone – är underbart lättillgängliga, och firmans vin Paxxo, en blandning på corvina, cabernet sauvignon och merlot, är ett utmärkt exempel på hur det lokala kan samspela med det internationella. Deras kraftfulla Amarone ”Il Fornetto” görs endast de allra bästa årgångarna och kan lagras i över tjugo år.

Villa Monteleone. Medan solen allt mer skymdes av regnmoln for vi vidare till Villa Monteleone i Garganago, som ligger granne med områdets kanske mest kända producent Masi. Ägare är colombianskan Lucia Raimondi som köpte gården tillsammans med sin framlidne make när de hade bestämt sig för att lämna Chicago och flytta till Italien. Ute ösregnade det medan vi slog oss ner vid picknickbord bland ståltankarna och åt lunch. Till den klassiska rätten pasta med köttfärssås (på italienska ”ragù”) följd av ett urval lokala ostar och korvar samt sallad fick vi njuta av hennes Valpolicella, Valpolicella Superiore och Amarone (vars årgång 2005 fick ”Tre bicchieri” av Gambero Rosso). Till frukten och den lokala smördegskakan brisolona serverades gårdens recioto.

Monte Santoccio. I duggregnet vandrade vi ut till bussen för att avlägga det ”frivilliga” besök som ingen skulle ha velat vara utan, och med goda skäl. Tillbaka i Fumane-dalen for vi upp längs den östra sidan, till den lilla byn Santoccio, där Nicola Ferrari har sin firma Monte Santoccio, efter att i många år ha arbetat åt legendaren Giuseppe Quintarelli.


https://www.clubamarone.se/wp-content/uploads/2014/05/ca-resa-maj-2014-7.jpg

Vi slog oss ner på terrassen till hans privatbostad och Nicola hällde upp av sin Valpolicella Superiore, Ripasso och Amarone. Från början var det ett hobbyprojekt – år 2006 gjorde han bara 1300 flaskor – men så småningom sa han upp sig och tillverkar nu 25 000 flaskor om året. Han köpte nyligen en fjärde hektar mark, så produktionen kommer att stiga ytterligare. Förutom de traditionella Valpolicellavinerna gör Nicola också en Rosso IGT på 70 procent torkade corvina- och corvinonedruvor och 30 procent merlot, sangiovese och cabernet franc (en druvsort som även Quintarelli odlar). Det är ett vin som strukturmässigt placerar sig mellan hans Ripasso och Amarone.


https://www.clubamarone.se/wp-content/uploads/2014/05/ca-resa-maj-2014-6.jpg

Hans Amaronevin skalmacereras både före och efter alkoholjäsningen, vilket kan betraktas som den traditionella metoden. Den enskilda årgångens egenskaper får bestämma användningen av ek – en mix av små och stora fat i strävan efter en stil som enligt Nicola själv ska ligga mellan det moderna och det traditionella.

Det var svårt att slita sig både från Nicolas gästfrihet och den hisnande vyn över vingårdarna, men klockan gick och vi måste hinna till vår grand final: middag med provning på restaurangen Costa degli Ulivi.

Grand Finale-provning. Provningen var blind och bestod av sex Amaroneviner. Vi hade under de gångna dagarna redan provat samtliga, så det blev ett bra – och roligt – sätt att testa sin provnings- och igenkänningsförmåga och lista ut om ens älsklingsviner faktiskt var de som man tyckt bäst om också vid vingårdsbesöken. Det var inte lätt ens för de mest erfarna provarna och det kom inte som någon skräll att ingen prickade i sex rätt av sex – även om ganska många hamnade på klart hyfsade fyra.

Söndag. Efter en sen frukost var det dags att checka ut och åka österut till Gardasjön. Till all lycka var himlen blå och solen sken, perfekt väder för att strosa runt Torri del Benaco och till slut komma fram till Punto San Vigilio, ett av områdets mest berömda hotell. Napoleon, Winston Churchill och Lawrence Olivier har alla vilat upp sig i detta avskilda hörn vid Italiens största insjö.


https://www.clubamarone.se/wp-content/uploads/2014/05/garda-punta-san-vigilio.jpg

Efter två dagar med krävande rödviner var det dags för något lätt och uppfriskande. Lunchen på lokala fiskrätter ackompanjerades av underbart fräscha viner från soaveproducenten Suavia. Meri Tessari, en av de tre systrar som driver familjefirman, presenterade vinerna medan vi satt och njöt av solen och den svalkande brisen från sjön. Därute svepte de lokala högdjuren omkring i sina motorbåtar medan vi i stället smakade Montecarbonare Soave Classico till världens läckraste gnocchi i fisksås. Den yppigt fruktiga karaktären (ananas, banan, grapefrukt) hos Le Rive Soave Superiore gifte sig ypperligt till den panerade abborren.

Vi hade under helgen hunnit prova många olika Recioto della Valpolicella, men nu var det dags för den blott andra Recioto del Soave (den första hade vi fått på Roccolo Grassi). Vinet som bär namnet Acinatium görs på tidigt skördade druvor som torkas i sex månader. Vinet ligger sedan på ekfat i tre år och är ett fint exempel på garganegadruvans kvalitet och mångsidighet. Restsockerhalten på 140 g/l märktes knappt tack vare att druvorna skördats tidigt. Det är ett vin som utan vidare kan lagras i femton år. Vi fick det serverat till en timjan- och rosmarinspannacotta och en ljuvligare avslutning på denna fantastiska rundresa kan man inte tänka sig.

Resans bästa viner som vi har i lager och kan beställas på Systembolaget