En vertikal av Amarone “Campo del Titari” Riserva 2007, 2009, 2010, 2011 och 2012

Brunelli är en producent, vars viner jag verkligen kommit att uppskatta. Rakt igenom hela deras portfölj finns det viner som i sin klass tillhör det bästa som går att hitta i Valpolicella. Brunellis vineri, vinshop, Agriturismo mm ligger i San Pietro in Cariano några mil nordväst om Verona. Brunelli gör tre amarone, varav två är riservor (Campo Inferi och Campo del Titari). ”Amarone della Valpolicella”-viner med beteckningen ”Riserva” skall genomgå en lagringsperiod på minst 4 år efter den 1 november samma år som skörden. Båda Brunellis riservor är fantastiska, men Campo del Titari håller jag som nummer ett.

 

 

Druvblandningen är ungefär den samma år från år. Titari är gjord på druvorna Corvina och Corvinone (75%), Rondinella (15%) och Oseleta (10%). Druvorna kommer från ett och samma vinfält, som ligger cirka 450 m över havet. En första selektering görs ute på fältet, då druvorna plockas. En andra selektering görs efter att druvorna torkats. Druvorna torkas i cirka fyra månader innan de pressas. Jäsningen äger rum i 40 dagar vid en låg temperatur. Vinet får därefter mogna under 36 månader på nya ekfat innan de buteljeras. Slutligen får det vila ett år på flaska innan det släpps ut på marknaden. Årsproduktionen av Titari är runt 3 000 flaskor.

 

Årgång 2007

 

Den här årgången drack jag första helgen i februari. En fullmogen Amarone med fullt utvecklade och nyansrika smaker. Drygt tio år gammal och ändå har den behållit en förvånansvärd stor friskhet. Det finns ett djup och en kraft i den välutvecklade mörka frukten, där körsbären, de solmogna björnbären och blåa plommonen dominerar. Jag hittar lite finstämda toner av örter och kryddor liksom aningens sötlakrits. Visst finns det en del torkad frukt: dadlar, fikon, katrinplommon och några delikata sultanrussin. Tanninerna finns där, men är alldeles sammetslena och harmoniserar mycket behagfullt med frukten. Eftersmaken är riktigt lång med söta, mörka körsbär, mera torkad frukt (lite mera russin nu), och så den där läckra lilla bitterheten från mörk choklad.

 

Jag har haft möjligheten att under december dricka årgångarna 2009-2012 av Campo del Titari.  Det nya året har startat riktigt bra, då jag kom över en flaska från 2007 (se ovan). Visst skiljer det lite mellan årgångarna, men rakt igenom är det världsklass på de olika årgångarna. Det är bara att konstatera att Titari är en helt magisk Amarone.

 

Årgång 2009

Vinet känns helt fullmoget och är just nu i ett underbart drickfönster, med alla nyanser fullt utvecklade. Det är med andra ord på sin topp och kommer nog att vara så något år till.
Vi har låtit den få knappt två timmar i karaff. Vi möts av en stor doft med massor av mörka bär, kryddor, kakao och lite vanilj samt en finstämd ton av torkad frukt. En alldeles underbar doft!

Den första lilla klunken får oss att utbrista “Det här är ju vansinnigt gott”.  Så fullpackat av fullmogna smaker. Söta, mörka, mogna körsbär så klart, som kompletteras med solmogna björnbär och aningens skogshallon. Detta är ju en underbar inledning. Sedan ansluter örter, skifferstens mineraler, kakao och unset katrinplommon. Syran är fortfarande alert. Tanninerna har rundats av ordentligt, men dom finns där alltjämt och bjuder det där härliga lilla motståndet.
En nästan magisk eftersmak får oss att sitta och småsmacka hela tiden. Ljuvliga söta mörka körsbär, lite torkad frukt, mörk choklad med en bitterljuv touch och någon liten ton av espresso.
Jag blev förälskad i den här amaronen första gången jag drack den 2014. Åtskilliga flaskor har det blivit sedan dess. Jag håller den som en av de tre bästa amarone jag druckit. Hysteriskt gott!

 

Årgång 2010

Jag tycker inte den här årgången levererar samma makalösa vinupplevelse som de andra årgångarna jag druckit. Ändå är det en fantastisk amarone. Visst finns alla de dofter och smaker som jag förväntar mig, men framförallt i gommen är det inte samma mognad, djup och intensitet i frukten. Inslaget av torkad frukt tycker jag är tydligare i denna årgång än i de andra årgångarna. Jag bedömer att den har kanske två till tre år innan den når sin topp. Intrycket är att den mognar lite långsammare än 2009.

Årgång 2011

Det här är en årgång som för amaroneviner räknas som en verklig toppårgång. Titari avviker inte det minsta från detta utan vi kan redan vid den första sniffen konstatera att här har vi en amarone av yppersta klass. De första 2011:orna som jag drack hösten 2016 trängde alkoholen igenom i såväl doft som smak. Det krävdes att vinet luftades bortåt  fem-sex timmar för att frukten och alla de andra attributen skulle få en chans att visa sitt verkliga jag. Det har hänt mycket på det dryga året som gått. De flaskor som jag drack under julhelgen lät jag få dryga två timmar i karaff och visst kan det anas en liten ton av alkohol, men det allra mesta är infångat av den gudomliga frukten. Årgång 2011 har fortfarande kvar en hel del av sin ungdomlighet i den komplexa mörka frukten: söta, mörka körsbär, solmogna björn, några mörka skogshallon, aningens svartavinbär och några blåbär. Örter, lite torkad frukt, kakao, lakrits och finmalda kryddor noteras i mellanpartiet. I doften har 2011:an en mer tydlig ton av läder, kompostjord och tobak än vad 2009 och 2010 har.

Syran är fortfarande alert och ger en bra friskhet åt vinet. Tanninerna är fullt närvarande, men är avrundade och känns mjuka och lena. Dom finns där och bjuder på ett litet försiktigt smånafsande i gommen, vilket ger en viss känsla av stramhet. Det är precis så jag vill ha min amarone!

En formidabel eftersmak med en längd som bara är så utdragen. I eftersmaken blir också den torkade frukten mera tydlig. Visst finns det en nätt liten ton av russin, men mer av fikon, dadlar och katrinplommon. Avslutet har den där härliga lilla bitterheten av högprocentig mörk kvalitetschoklad, körsbärskärnor och espressokaffe.

En magisk och helt fantastisk amarone, som kommer att utvecklas ytterligare. Hur ska man kunna hålla tassarna borta från resterande flaskor?

Årgång 2012

Här har vi en ung amarone och därför låter vi den få en vända på tre timmar i karaff innan vi serverar den. Jag har under hösten hunnit dricka ett par flaskor av 2012:an med några månaders mellanrum. Jag tycket att den utvecklats positivt och tagit flera steg uppåt varje gång. Så trots sin ungdom levererar den en stor vinupplevelse redan nu.

Doften är komplex och sammansatt av en mängd finstämda nyanser. Vi kan känna lite läder, jord, torkad frukt och hemkokt kolasås, men framförallt en läcker mörk fruktkompott. Visst någon liten ton av alkohol kan vi initialt skönja, men den dunstar bort efter en liten stund i glaset.

Redan den första klunken får oss att utbrista “Vilken fantastisk Amarone”. Intensiteten, kraften och komplexitet gör att vi går upp i brygga. Det börjar med den generösa frukten: söta, mörka körsbär, solmogna björnbär, några svarta vinbär, blåa plommon och ett sällsamt inslag av skogshallon. Lägg på lite örter och torkad frukt tillsammans med den trevliga syran och finstämda tanninerna, så blir vi alldeles saliga. Tanninerna är särskilt värt att nämna. De är visserligen avrundade och tämligen mjuka, men ändå påtagliga och bjuder det där lilla motståndet, som en kvalitetsamarone ska ha enligt vår bok.
Eftersmaken är packad med söta mörka körsbär, någon liten, liten ton från russin och den bitterljuva smaken av riktigt mörk choklad. Milde Moses vilken Amarone!!

 

Det är bara att konstatera ännu ett mästerverk från Luigi Brunelli