Roccolo Grassi-special är skriven av Munskänkarnas Anders Källberg. Anders Källberg besökte en av våren 2011 Roccolo Grassi-provningar och detta resulterade i ett intressant reportage om Roccolo Grassi inkluderande omdöme och kommentarer av deras viner.

Syskonen Francesca och Marco Sartori som äger och driver Rocclo Grassi

Det är ju tur att Club Amarone har en tillgång till sådan klippa vad det gäller kunskap om amarone och Valpolicella i allmänhet som Henrik Ungerth. Här hade nämligen en förväntansfull skara amaroneälskare samlats i Musikvalvet en fredagskväll för att få träffa Francesca Sartori. Tillsammans med sin bror Marco är hon ansvarig för den framgångsrika vinproducenten Roccolo Grassi. Dock fanns ingen Francesca på plats, för på grund av en flygstrejk hade hon tyvärr blivit fast i Bryssel. Hon förväntades dock anlända ett par timmar senare, så det var ju bara att slå sig ned och invänta hennes ankomst.

In träder då i stället Henrik och ger oss en gedigen bakgrund om amarone genom att ge oss en sammanfattning av hans kommande bok om amarone. ”Varav hjärtat är fullt talar munnen” heter det ju och det stämmer ju verkligen in på Henrik. Han besitter inte bara en gedigen kunskap om amarone och Valpolicella utan han är också djupt förälskad i dessa viner – en förälskelse som han gärna gör sitt bästa för att vidarebefordra till andra, och med stor framgång, får man säga.
Hans kommande bok ”Amarone – mina favoriter” torde bli ett måste för varje seriös amaroneälskare, tillika den första utförliga boken om amarone och Valpolicella på svenska. Bland det mer intressanta i boken är avslöjandet av Henriks favoriter, eller ”vilka amaroneflaskor skulle jag vilja ta med mig till en öde ö?”. Från början var hans ambition att välja ut sina fem absoluta favoritviner, men kanske inte helt oväntat fick han problem att begränsa sig till bara fem stycken. Med den djupa kärlek till amarone som Henrik har, är det inte så förvånande att han såg sig tvungen att utöka sin lista med ytterligare fem favoriter. Som en försmak av sin bok, och som en bonus till kvällens deltagare, avslöjade han sin ”hemliga lista”. Han har även gett mig tillåtelse att här publicera den för er, kära läsare, så här har ni den, Henriks absoluta amaronefavoriter:

Den absoluta topplistan:
Campolongo di Torbe, Masi
Roccolo Grassi
Campo dei Gigli, Tenuta Sant’Antonio
Vigneto Alto, Tommaso Bussola
Casa dei Bepi, Vivani

Fem till som bara måste få vara med:
Vigneto di Monte Lodoletta, Romano Dal Forno
Ambrosan, Nicolis
TB, Tommaso Bussola
Marion
Vigneto il Fornetto, Stefan Accordini

En lista med riktigt bra viner, där vart och ett bara måste göra ett djupt intryck på envar som får förmånen att prova något av dem. Den som vill veta mer om dessa viner, samt naturligtvis också mycket mer om Valpolicella och dess viner, få ge sig till tåls tills boken kommer ut, vilket inte lär dröja så länge. Och vem vet, kanske har Henrik då funnit sig tvungen att ändra i sin lista?

Efter Henriks gedigna genomgång hade vi ytterligare en del tid att fördriva i väntan på Francesca och den fördrev vi på lämpligast tänkbara sätt, nämligen genom att prova de viner från Roccolo Grassi vilka, tillsammans med Francesca själv, var kvällens huvudnummer. Kortfattat har ni här mina intryck av dem.

2009 Soave, La Broia
En frisk, äpplig doft med inslag av en aning dammiga mineraltoner. En känsla av att tugga på druvskal ger en kryddig, nästan kådig ton. Med en tid i glaset utvecklas den äppliga doften till att bli en tydligt, lätt boken doft av cider.
Smaken är frisk, fräsch och kryddig med bra syra och frukt. En tuggbar känsla i munnen växer och ger nästan en känsla av strävhet i eftersmaken.

Roccolo Grassi ligger i Mezzanedalen i den östra delen av Valpolicella. Här ligger man även inom Soavedistriktet, som annars huvudsakligen ligger öster om Valpolicella. En del av det sträcker sig emellertid in i Valpolicella, varför odlarna här har förmånen att också kunna producera att vitt vin i detta distrikt som annars domineras av röda viner. Roccolo Grassis Soave kommer från vingården La Broia, som ligger alldeles bredvid vineriet. Marken här är rejält kalkhaltig och särskild lämpade för odling av Soaves huvudsakliga druva Garganega, på vilken det här vinet görs.

2007 Valpolicella Superiore
Djup, mörk, men klarröd färg och en ung, cerisefärgad kant.
Doften möter dels med en djup ton av mörka körsbär och dels med en rejält rostad, kaffeaktig fatton. Bakom faten är frukten tät och ren och man finner även toner av mörk choklad.
I munnen möts man av en frisk och ren, koncentrerad frukt med en bra syra. En hel del rätt strukturerade tanniner sluter upp och slåss med den täta frukten om uppmärksamheten. I eftersmaken är det snarast faten och tanninerna som tar över och ger ett påtagligt ungt och bråkigt intryck. Definitivt ett vin att lägga ned i källaren för att låta det få några års avrundning och harmoni på nacken.

Av sin Valpolicella Superiore gör man runt 18000 flaskor per år. 60% av druvorna får en kortare torkperiod på tre veckor, varför vinet uppnår en alkoholhalt på 15%. Det färdiga vinet får ligga en tid på små ekfat, barriquer, varav en tredjedel är nya.

2006 Amarone della Valpolicella
I glaset möts vi av en tät, djup, sötsyrlig frukt och väl integrerade fattoner. Trots den intensiva frukten lyser alkoholen igenom något. Riktigt tätt och intensiv smak – lite som att dricka koncentrerad körsbärsjuice som förstärkts med en rejäl dos mörk choklad. Även smaken är rejält tät med en frukt som inte bara har ett stort djup, men som även har en härlig känsla av renhet och med toner av mint, som nästan ger en känsla av elegans, eller åtminstone stil till vinet. En lättare fruktsötma finns där, men den balanseras fint av den rena syran. Tanninerna är läckert finkorniga och tuggbara. Eftersmaken är ren, fruktdominerad och nästan mintigt fräsch. För mig är det just denna känsla som är något av Roccolo Grassis adelsmärke. Trots den stundtals närmast massiva koncentrationen får man inte en känsla av att bli överväldigad, utan den rena frukten ger ändå ett fräscht intryck.

Vingården där de odlar druvorna till sina röda viner ligger högre upp än La Broia och har en mer vulkanisk jord, vilket ger mer tyngd åt vinet, för amaronen även med hjälp en rejält tilltagen alkoholhalt på runt 17%. Den årliga produktionen ligger på 7000 flaskor. Druvorna får torka till någon gång i december och vinet får ligga på barriquer i hela 26-28 månader. På sistone har man börjat korta den tiden något. Inte för att undvika för mycket toner från eken, utan för att undvika att vinet oxideras och börjar tappa frukten. Marco själv tycker att det här är det bästa vinet han gjort, i alla fall hittills. En något bättre årgång och ytterligare ett par års erfarenhet, gör att han tycker att det slår den härliga amaronen från 2004 med en hårsmån.

2004 Amarone della Valpolicella
Även här möter vi Roccolo Grassis rena, bra frukt, men det är också tydligt hur vinet, som för ett par år sedan var synnerligen fräsch och närmast blommigt, nu har slutit sig en hel del och inte riktigt bjuder på sig. Om man söker ordentligt, kan man ändå hitta en hel del under ytan, såsom körsbär, hallon och violer.
Smaken har en lite söt attack men åter balanserar syran snabbt upp det söta intrycket. En viss mognad finns i smaken, främst genom att de kraftfulla tanninerna har polerats av en del och ger en härligt tuggbar känsla. Slutintrycket är som alltid en känsla av renhet och stil.

Ett vin som ännu bara ger en föraning om vad det kommer att kunna bjuda på. Den som har några flaskor, bör nog avvakta 2-3 år innan man provar en flaska. Har man bara en, får man försöka höra med andra amaroneälskare, såsom vännerna i Club Amarone, för att förstå när det kan vara optimalt att prova den.

2007 Recioto della Valpolicella
Vinet har den där typiska doften av frisk, läcker, sötsyrlig, väl mogen frukt. Mörk, koncentrerad körsbärssaft, runda chokladtoner och en ton av gamla äpplen.
Smaken är initialt läckert sötfruktig. En frisk, fin syra ger en läcker balans till den rejäla sötman. Mot den saftiga körsbärsfrukten står en tydligt eldig ton av alkoholen. De fina, kritigt finkorniga tanninerna hjälper också till att strama upp intrycket. Eftersmaken är mycket lång och ger ett fräsch, ren, läckert mintigt intryck

Torkningen, appassimenton, får här pågå tills i februari. Jäsningen påbörjas i ståltankar och får sedan fortsätta i barriquer, varav en tredjedel är nya. Med den långa torkningen, blir sockerhalten i musten så hög att trots att vinet håller 14,5 volymprocent alkohol, blir det rejält med socker kvar i det färdiga vinet. Endast 3000 flaskor görs årligen av detta vin, om det alls produceras.

2008 Recioto di Soave
Vinet har en djup, gyllen bärnstensaktig färg och en söt, tät doft av ugnsstekta äpplen med hackade nötter. Åter igen får vi en känsla av cider, eller här nästan åt calvadoshållet. En lätt ton av klister, dvs. etylacetat, svävade också över vinet.
Vinet är rejält sött och tjockt, oljigt och tuggbart. En hygglig syra, samt en eldig alkoholton (14%). En maffig, lång, tät, lätt bränd eftersmak med ett intryck av kanderade apelsinskal. Torde vara perfekt till en klassisk äppelkaka, Tarte Tatin.

En riktig raritet, som de bara producerar ”a few bottles per year” av och bara vissa år. Förra gången var 2005, berättar Francesca för oss. Jo, så småningom kom hon i alla fall till oss och vi fick nöjet att få höra hennes syn på Roccolo Grassi och hennes och Marcos strävan efter att göra allt bättre viner. Föga förvånade kunde vi som tidigare träffat Marco konstatera att han och Francesca har samma kompromiss lösa inställning att bara vilja göra kvalitetsviner. På frågan hur hon tror de och Roccolo Grassi har utvecklats om 5-10 år svarar hon att hon inser att de redan nu har uppnått en mycket hög kvalitet, men att de ändå ännu är unga och har mycket att lära sig. Det hon hoppas på är att de kommer att kunna bibehålla sin höga kvalitet och, om möjligt, även höja den ytterligare. Klimatförändringarna gynnar dem ännu i det relativt nordligt liggande Valpolicella och 2009 anser hon vara deras bästa årgång hittills. Hon berättar också att de nu hyr en ny vingård på 1 hektar, som också ligger i Mezzanedalen. Den har blivit nyplanterad, så kommer att ta ett tag innan druvorna från den blir av högsta kvalitet, men hon och Marco tror att det är en fantastisk vingård. Så småningom får de se om de kommer att låta dess druvor gå in i de viner de gör nu eller om de buteljerar vinet under en egen etikett. En tanke de har är att göra en Riserva i framtiden.

En av de gradvisa förändringar de tänker sig framöver är att öka andelen av druvsorten oseleta, en sort som hon beskriver som att ”den består mest av skal och kärnor”. Den ger därför struktur och kärvhet till vinerna, så man får vara försiktig med den. Idag använder de runt 1% oseleta i sin druvblandning, men kan i framtiden gå upp till närmare 5%.

Avslutningsvis låter jag Francescas egna ord sammanfatta den filosofi som ligger bakom syskonen Sartoris drift av Roccolo Grassi:

— We want to make wine with personality, with character.

Hon tycker att det görs för mycket amarone som inte når upp till önskvärd kvalitet idag. Bara 10-20% av det som görs tycker hon är bra, vilket i och för sig inte är ett problem för Roccolo Grassi, men Francesca säger att hon skulle vilja kunna vara stolt över alla viner som kommer från hennes region. Huruvida utvecklingen kommer att gå mot högre kvalitet på amarone i allmänhet kan vara svårt att sia om, men däremot känner jag mig övertygad om att under syskonen Sartoris ambitiösa förvaltning, kommer vinerna från Roccolo Grassi kommer att fortsätta nå nya kvalitetsnivåer, uppvisa både personlighet och karaktär, samt, inte minst, skänka oss njutning. Och de kommer säkert att återfinnas på Henriks lista nästa gång han gör den, sådär om ett tiotal år, eller så.

Anders Källberg Maj 2011